Tänk att det gått ett helt år sedan Vidar föddes. Märkligt hur det kan kännas vara så lång tid men samtidigt så kort. Kommer ihåg den här dagen förra året. Då hade jag värkar, förväntningar, för snart skulle vi ju få träffa våran bebis som legat därinne. Jag var ganska säker på att det skulle komma ut en kille, ja jag hade ju rätt. Men man kan aldrig föreställa sig vem den lilla personen är. Det kändes samtidigt lite vemodigt eftersom det var sista dagen som vi hade bara August. Snart skulle det komma en ny liten människa o stjäla mamma o pappas uppmärksamhet.
Jag kommer ihåg hur jag ville att dagen skulle gå fort så att de "riktiga" värkarna kunde sätta igång. Hade förberett mig på en l å n g väntan eftersom det tog 2½ dygn med storebror.
Jag ville vara hemma länge. Men man blir liksom lite rastlös o tror på nåt vis att om man åker in kommer det gå fortare. Vi åkte in på kvällen. Vi fick ett rum o där satt vi o väntade. Med spänning. Det är sån häftig känsla när man vet att snart kommer vi få hålla våran bebis i famnen. Jag trodde vi skulle få vänta hela natten. Men det tog inte så länge. 00.47 var han ute våran Vidar! Det hade blivit fredagen den 28 augusti. Vi var så lyckliga, det går inte att sätta ord på den känslan Jag börjar gråta när jag tänker på det. Det är det största i livet att få barn.
Idag har mormor o morfar varit här o firat Vidar i förskott. Vi åt räkmackor o gräddtårta. Ikväll ska jag nog bjuda mannen på ett glas rött, för att fira att vi är föräldrar till två helt fantastiska söner. Tänk vilken lycka!
Grattis grattis vidar... kanske kan vi få komma o fira dig nästa helg?
SvaraRaderaOch puss på dig Emma... saknar dig.
Vad härligt med bullar :-) - och för Vidar att ha så fina föräldrar! Kram på er alla, syns på söndag.
SvaraRadera